Författare: Doris Dahlin
Antal sidor: 329
Mitt betyg: *
Handling:
"Månaden innan mamma skulle fylla åttiofyra dog hon mycket plötsligt. Hon hade helt enkelt levt färdigt. Och nu står jag där med hennes lägenhet. Femtiotvå kvadrameter överfyllda med porslinsfigurer, buckliga aluminiumkastruller, diskade glasskartonger, prydligt tvättade och hoplagda strumpbyxor och utslitna trosor, snörbuntar, hopvikta papperspåsar, välmanglat sänglinne och de senaste tio årens ouppackade julklappar och födelsedagspresenter.Än en gång är jag städerskans dotter. Den jag en gång var och alltid fortsatt vara."
Reseda har lyckats med klassresan. Hon, städerskans dotter, är nu läkarhustru och ekonomichef. Men när hennes mamma dör faller hennes liv samman. Alla gamla minnen från det förflutna kommer tillbaka. Det hon varit med om, och det hon har sett.
Elisabeth växte upp i samma småstad som Reseda, men lämnade den för Stockholm. Hennes mor är inte död, men har blivit som ett barn igen. Och som ett barn säger hon det som inte får sägas, som har förtigits i alla år. Då brister det för Elisabet. Trots att hon är psykolog kan hon inte hjälpa sig själv. Kanske har hon bara ett val: att fly.
Min bedömning:
Språket är så vindlande att jag tappar bort mig hela tiden. Jag får inte koll på Elisabet och Reseda och jag förstår inte varför jag kämpar mig igenom boken. Nä, jag förstår inte berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar