Torka aldrig tårar utan handskar

Författare: Jonas Gardell
Antal sidor: 291
Mitt betyg: * * * * *

Handling:
När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.
Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Till den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.
Så på julaftonskväll, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin och inget blir som förr igen.

Det som berättas i den här historien har hänt.
Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här.
I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.
Jag var en av dem som överlevde.
Det här är min och mina vänners historia.

Min bedömning:
Var det så här det gick till då? Att man låg med vem som helst som gav en uppmärksamhet? Jag har ingen aning då jag är straight. Det känns som en väldigt viktig bok. Jag både äcklas och fascineras av historien men den griper tag i mig och jag ser fram emot dom andra böckerna. Den griper tag så pass att jag är tvungen att kolla på kartan hur man kommer till och från Koppom. Jag tillbringade några somrar och vintrar där, i Remjäng.