Författare: Johanna Nilsson
Antal sidor: 228
Mitt betyg: * * * *
Handling:
- Du är så liten, sa han och måttade med armarna runt hennes kropp där hon låg hopkrupen ovanpå sängen. Men häruppe är det så stort och tungt. Han pekade på hennes huvud.
- Jag ska hjälpa dig att bli frisk, sa han. Jag lovar. Jag lämnar dig aldrig.
Hanna är trettioett när hon möter Alex på en natt på Blue Moon Bar. Men djupt inuti är hon också ett barn, som vill gömma sig i garderobsmörkret och slippa vara kvinna. Hon är författare. Orden är hennes gömställe och skattkammare. När hon skriver är hon vacker, stark och frisk. Inte som i verkligheten.
Först vill Hanna inte berätta för Alex hur hon mår, hon är rädd att han ska gå sin väg. Men Alex skräms inte av hennes mörker, inte av någonting alls verkar det som. Han är nästan för bra för att vara sann.
Min bedömning:
Trots all ångest så finns det hopp. Eftersom jag själv har panikångest så känner jag igen mig i mycket men jag har aldrig låtit min ångest vinna och få fäste utan hela utmanat den. Men vi är alla olika och jag förstår att man inte orkar utmana. Det är tröttsamt att vara sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar