Att leva och dö som Joe Strummer

Författare: Marcus Birro

Antal sidor: 284

Mitt betyg: * * *

Handling:

En man reser tillbaka till det Göteborg han lämnade tio år tidigare. Han ska begrava en av sina bästa vänner men resan tillbaka blir också en resa i minnet och en rörelse framåt mot ett nytt liv.

Frank Öster har dött av ett hjärtfel - precis som Joe Strummer i The Clash. En av hans vänner bestämmer sig för att återförena deras gamla band The Christer Petterssons för att spela på Franks begravning.

Vännen som länge levt i ett vakuum, rest från ort till ort, levt på socialbidrag och undvikit relationer, tar på sig kostymen och löser en första klass-biljett tillbaka till Göteborg. Det Göteborg han lämnade 10 år tidigare och inte tänkt återvända till.

På tåget kastas han bakåt i tiden, till den magiska skarven mellan åttiotal och nittiotal, till kompisgänget, drömmarna, svartklubbarna och allt som hände då. Lagren av damm blåser bort och en svunnen tid kommer till liv med all ungdomens rastlösa energi, och vännen känner att han inte längre är nöjd med att hans liv står på paus.

Så rullar tåget in på stationen i Göteborg och dåtid, nutid och framtid skaver mot varandra, flyter ihop, väcker hopp inför det som väntar.

Min bedömning:
Jag gillar Marcus Birro i radioprogrammmet Karlavagnen men som författare vet jag inte riktigt. Det är ingen berätttelse som sticker ut på något sätt. På något sätt känns det som att få ett utbyte av boken så måste man nästan ha varit där, då i Göteborg på 80-90-talet.
Jag undrar lite vad som hände sen?